Det är fredag morgon en vanlig vecka i februari när jag går upp för trapporna i Näsums skola. Jag har själv aldrig gått i skolan, men har haft tre barn som har gått eller går där, så trappstegen känns ganska familjära även för mig. När jag kommer upp på andra våningen ska klass 4 precis gå in i klassrummet. Fröknarna Mimmi och Christoffer står redo för att låta barnen gå in. Mimmi tar varje barn i handen, tittar dem in i ögonen och frågar ”Hur är det idag”? Någon svarar bra, någon annan att de varit sjuka och någon tredje frågar tillbaka hur det är med Mimmi. Jag vet det sen innan, men ser återigen varför Näsum är en skola där barnen trivs – för att här ser man varje barn.

Idag ska jag få chansen att träffa några av barnen som vill och har fått lov hemifrån att prata lite med mig om hur det är att vara tio år och bo i en by som Näsum. Hur är det att vara barn här?

Innan vi börjar berättar vi lite för klassen varför jag är där, om de känner till vad Byutvecklingen gör och att vi kommer att skriva en artikel om barnen vi intervjuar. Därefter tar jag med mig ett gäng till ett annat rum för intervjun.

Det är ett glatt och lättpratat gäng jag fått med mig. Nilla, Filip, Emmy, Trisha, Alice, Hanna och Johan pratar i munnen på varandra och jag konstaterar att det inte är några problem att få dem att ge sin bild av Näsum. Jag frågar om och varför det är bra att bo i Näsum? Nilla svarar att ’det är en lagom stor by där alla känner varandra och att man pratar med varandra’. ’Det känns alltid som det är någon som finns där för en’ lägger Alice till.

Vi konstaterar att de alla inte bott i Näsum hela livet, Trisha är från Filippinerna och Filip från Polen från början, så lite av världen går i klassen. Jag frågar om de tror att kommer att bo där hela livet. ’Nej’, svarar de nästan allihop, Trisha vill till Stockholm, någon till Köpenhamn och en tredje vill bo där det är varmt. Och så ska de ha väldigt olika jobb. Veterinär, polis, brandman är några av buden. ’Brandmännen är bra’ konstaterar de, eftersom de finns i Näsum kan de snabbt vara på plats om något händer. Ett viktigt jobb.

Vad gör man på rasterna? ’Är på spelkulan’ säger de allihop. De har koll på att det är byutvecklingen som tillsammans med andra fått spelkulan på plats. ’Den är bra, man kan vara där alla tillsammans’. Någon av de konstaterar dock att inte alla älskar att vara på spelkulan, och att de gärna hade velat ha lite mer saker på skolgården. De säger att de gärna hade haft en pool på skolan, ’och kanske ett hus med godis’ fnissar Hanna. ’Jaa’, utbrister de alla! ’Det hade varit bättre än skolmat’. Och så kan man snart åka skridskor på grusplanen. ’Den är lite för knagglig fortfarande’ säger Filip, ’annars är det toppen när den finns’.

Vad är det mer som händer i Näsum som är roligt? ’Hjulrundan är kul’ säger Johan och Nilla. Varför frågar jag? ’För att då kan man gå runt i byn’, svarar Alice. ’Och åka traktor’ säger Johan glatt (jag misstänker att det är favoriten den dagen). Och på tisdag blir det toppen, då ska de alla åka med skolan till Vångabacken. Några av dem konstaterar att åka skidor är de bra på.

Till sist frågar jag hur de tror att Näsum är om 30 år? De funderar lite och konstaterar att de då själva är rätt gamla, men byn verkar de tänka är sig rätt lik. Kanske svårt att tänka så långt fram när man är tio år.

Så lider min träff med barnen mot sitt slut. Under skratt och stoj (så mycket så att vi får en tillsägelse att dämpa oss för det sitter andra barn i korridoren och räknar matte…) tar vi lite foton på dem som jag lovar ska få komma med i artikeln. Det är med en varm känsla av trygghet, vänskap, generositet och fniss jag lämnar klass 4. Och tänker att bättre än så här kan man nog inte ha det på en liten skola, i en liten by när man är tio år.

Malin Wildt-Persson

 

 

X